Vi föds alla begåvade. Men vad händer sedan?

Hur hittar vi vår egen begåvning och hur hjälper vi våra barn och andra runt omkring oss att utveckla sina?

Som jag ser det har vi i västvärlden fastnat i att begåvning sitter i huvudet. Det är ju sant på sitt sätt, vi behöver vår hjärna och utan den, ingen begåvning. Men många människor har ju sin begåvning i händerna eller i sin empatiska förmåga eller i sin förmåga att konstruera saker eller tänka ut saker, att vara modigare än andra osv osv

Jag tänker ofta på en kille som gick i grundskolan under 1970-talet och hade ettor o tvåor i betyg hela sin skoltid. Han betraktades som korkad men när han slutade nian gick han hem och byggde en bil. Korkad var han alltså inte, troligen jättebegåvad men inte på det sätt som mäts i skolan. Jag undrar hur hans liv har påverkats av att människor i skolan inte såg hans begåvning. Hur blev hans självkänsla? Jag hoppas så det fanns någon som såg hans verkliga potential och trodde på honom så han kunde utveckla sina egna färdigheter och bygga sin självkänsla.

Jag har legat på sjukhus en tid under hösten och då verkligen kunnat bedriva studier i verkligheten som har bekräftat dessa mina tankar om lika begåvning men på olika områden. Vissa människor är födda med en begåvning att ta hand om andra. Med stor respekt, med fantastisk yrkeskunskap, med målmedvetenhet, med sköna händer, rätt röstanvändning i rätt situation mm mm. De bara vet hur de ska göra. Andra tar hand om, men med ”bara” faktakunskaper. Undrar vad deras begåvning är och var de skulle vara lyckligast?

Vår känsla för vad som är roligt guidar oss på vägen till rätt utbildning som ger rätt faktakunskaper som tillsammans med egen inneboende begåvning gör oss till nytta precis där vi ska vara. Vi har ca 100 miljarder hjärnceller, många av dem styr bara våra sinnen. Klokt om vi använder dem också.

Allt i livet handlar om mål, uppföljning och glädje. Jag tror verkligen att det är så. Följ glädjen, den är vår guide till vad som finns inom oss. Men koppla det gärna till mål så det inte bara blir dagdrömmar. Som en av dessa underbara inom vården som ville kunna försörja sig själv och uppfostra sina barn till kloka glada medmänniskor. Hon skaffade sin utbildning och sökte jobb där hon ville vara. Hon är verkligen på rätt plats, hoppas hennes arbetsgivare förstår att uppskatta det och ser juvelen i medarbetaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nyhetsbrev